Simon fann tryggheten i familjen under den tuffa perioden

Foto Simon.jpg

Mitt namn är Simon Pettersson och jag har gått igenom något ett barn inte ska behöva gå igenom någonsin. När jag var 9 år blev jag diagnostiserad med bencancer, även kallad osteosarkom.
Det började med att jag gjorde illa mig och mitt ben började svullna. Vi åkte till slut in till akuten och vi tog röntgen. Det visade sig att jag hade en tumör i benet. 
Sen började hela resan, vi åkte upp till Karolinska sjukhuset i Stockholm för att ta ett benprov. Vi fick beskedet att det var en godartad tumör. Det betyder att inga cellgifter behövdes. Jag gjorde runt 4-6 operationer i mitt ben.
 

Men inget hände, allt som hände var att jag fick mer och mer ont i benet p.g.a. operationerna. De sprutade in en vätska som skulle minska tumören men vätskan samlades i påsar och hängde på mina nerver som gjorde att jag fick nervsmärtor. Efter en operation som blev den sista av de typerna av operationer så fick jag hög feber. Efter den händelsen ville läkarna ta blodprov och det visade sig att jag hade elakartad tumör, så direkt efter den hemska febern var det rakt upp till Akademiska sjukhuset till våning två vid barnsjukhuset.

 

Vi pratade med en läkare som gav beskedet. Där sprack jag av skräck, men vi gick vidare. Där påbörjades behandlingen, jag fick en hund under den här tiden och det var det bästa med allt som hände, hunden heter Mojje.
 

Efter 3 månader av cellgifter skulle vi upp på läkarbesök, jag hade ingen aning om vad som skulle hända, vi pratade med läkaren och hon berättar att jag måste amputera mitt ben, där brister jag och nästan slår läkaren i ansiktet. Efter den händelsen så åkte vi hem och hanterade beskedet om det amputerade benet och efter några månader, midsommarafton så kommer jag ut från sjukhuset och blir friskförklarad, så nu har jag bara 2 kontroller om året.

Detta var min historia kort. Nu till familjen och hur viktigt det är att ha dem nära.
Det är sååååååå himla viktigt att ha familjen nära, och så skönt. Jag fick all stöd jag behövde från dem och de tröstade mig när jag var ledsen. Det ger en trygghet. Tryggheten att veta att om du behöver din familj, spelar ingen roll vem i familjen så är de där på ett par minuter. Nu hade jag turen att bo i Uppsala nära sjukhuset men tänk barnen som bor långt ner eller upp i Sverige, de måste pendla fram och tillbaka, men sådan tur att Ronald McDonald Hus finns. Om vår familj nu bodde nere eller uppe I Sverige hade vi behövt bo där, så hade jag inte klagat. Där kan barnet känna sin trygghet att familjen är nära, familjen kan t.o.m. prata med andra familjer som har en likadan upplevelse i det hemska.

Detta är min historia och åsikt om trygghet att ha familjen nära, tack så mycket till de som läser hela historien.

 

Med vänliga hälsningar, Simon Pettersson