”Att dela stekpanna och lidanden med de andra familjerna blev en fristad”

Johanna Pahlmgren bodde tillsammans med sin dotter Julia på Ronald McDonald Hus i Linköping och ger en stark inblick i att vara förälder till ett svårt sjukt barn. Och vad tiden på Huset hade för betydelse för henne som förälder. ”Huset hjälper att koppla på syrmasken på föräldrar, så att det ska finnas energi att vårda det sjuka barnet”. Idag är Julia helt frisk och tycker om att röra på sig. En berättelse med ett ljust slut.

Jag läste en gång att oro är ett litet ord, för en stor känsla, som gör att allt annat bleknar. Jag landade så många gånger i den beskrivningen under den period som vår dotter kämpade mot leukemi. Livet drabbades över en natt av tunnelseende, där den cancersjuka, lilla, tappra dottern var det enda som syntes i tunnelns öppning. En syrefattig tunnel fylld med ångest, som var så trång, att sikten på framtiden helt saknades. I den tunneln fanns inte kraft att vara mamma till mitt andra barn, min bebis. Det fanns inte heller ork att tänka på att äta. I den krampaktiga tillvaron, blev Ronald McDonald Hus i Linköping ett ledljus. Ett svagt ljus, längst ner på livets botten, där vi kunde krypa. Ett ljus som visade vägen mot överlevnad som familj. Personalens välkomnade visade att alla i familjen var lika viktiga. Där det bortglömda syskonet fick stå i centrum, och där mor- och farföräldrar fick vara nära när vi vakade. Att dela stekpanna och lidanden med de andra familjerna, blev en fristad från omvärldens lyckliga uppdateringar i sociala medier, och en fristad från friska familjers gnäll över vardagliga ting. De ljuddämpade dörrarna, som låste ut all sjukhuspersonal och alla larm från droppställningar. De sköna sängarna, som skänkte vila även de nätter som saknade sömn. Likt säkerhetsrutinen på flyget, så hjälper Ronald McDonald Hus i Linköping till att koppla på syrgasmasken på föräldrar, så att det ska finnas energi att vårda det sjuka barnet, utan att som föräldrar dö själva i kampen.

Med vänlig hälsning, Johanna