Familjen Sipiläs berättelse om livet på ”Ronald”

Bild för Ronald McDonald Hus i Göteborg. För fri användning av Huset, men ej för tredje part utan att först kontakta fotografen.

“Även en grå vardag i huset blev trevlig. Det är väl det som gör att man känner sig som hemma.”

Familjen bodde på Ronald McDonald Hus i Göteborg under delar av 2014 och 2015. Sedan april 2015 bor familjen Sipilä hemma i Öxabäck igen.

När Måns föddes i Borås kunde han inte andas ordentligt och blev inlagd med respirator. Efter en vecka behövde vi flytta till Göteborg för att få vården som behövdes. Vi flyttade dit i februari 2014 men läkarna där visste inte vad som var fel, så vi fick bosätta oss på Ronald i väntan på utredning. Vi bodde där i nästan ett år.

Vi är en familj som gillar att umgås med vänner. Mycket liv runt omkring ska det vara. Vi är rätt idrottsintresserade. Mycket innebandy har det varit. Matlagning är en viktig ingrediens i det vardagliga. Så för oss fanns det inget bättre ställe än Ronald. Det fanns gott om utrymme. Alla kunde vara samlade när vänner kom på besök. Vi kunde bjuda på middag. Våra gäster kunde sova över. Vi föräldrar delade ofta på dagarna. En var på sjukhuset på förmiddagen och den andra på eftermiddagen. Vi hade mycket tid till att laga mat, att leka med barnen och umgås med de andra familjerna i huset.

För storasyster Minna var detta faktiskt hennes bästa tid hittills i livet säger hon. Hon var då sex år och de flesta syskon som var med i huset var runt hennes ålder. De kunde leka från morgon till kväll i stora lekrum. Syskonstödjare från sjukhuset tog med dem på äventyr. Sportstjärnor och superhjältar hälsade på. Barnen fick baka med volontärer. Var det någon som verkligen inte ville åka hem så var det Minna. Det var knappt så hon hade tid och äta med oss!

Våra bästa minnen är alla goda vänner vi fick på Ronald. Genom samtal med andra som gick igenom liknande saker fick man perspektiv på tillvaron. Vissa hade det bättre, andra sämre. Ögonblicken när några av ens vänner äntligen fick åka hem med sitt barn som hade blivit ”friskt” var stora. Det var så mycket glädje, det var även lite sorgset att ens goda vänner försvann hem.

Trots allt kunde vi leva ett ganska vanligt liv. Även en grå vardag blev trevlig. Det är väl det som gör att man känner sig som hemma.

Från familjen Sipilä

Mamma Sandra, pappa Tomi, Minna 8 år och Måns snart 3 år.