Att vara volontär är ren glädje

Engagemang och en hjälpande hand är viktiga drivkrafter bakom verksamheten på Ronald McDonald Hus. Behovet är lika stort som konstant för de 3 600 familjer med allvarligt sjuka barn som drabbas varje år.

–  För min del fanns ingen tvekan. Men jag skulle gärna se att vi var fler karlar som gjorde en insats, säger Rolf Eklund som är vaktmästare vid Ronald McDonald Hus i Linköping.

Ett par dagar i veckan åker Rolf Eklund till Ronald McDonald Hus i Linköping. Där plockar han fram snickarbältet och tar itu med vardagliga husbestyr. Sammanlagt ett 10-tal volontärer är knutna till den snart tioårsjubilerande verksamheten i nära anslutning till Universitetssjukhuset i Linköping. De långtidsboende barnen har bland annat drabbats av brännskador, cancer och fått olika neurokirurgiska diagnoser. Hit kommer också familjer med barn på sjukhusets neonatalavdelning.

 

För Rolf Eklund var valet helt självklart när hans dotter för två år sedan föreslog för sin nypensionerade pappa att han skulle ta kontakt med Ronald McDonald Hus i Linköping.

 

– Jag har haft ett rikt liv och kände att jag ville ge tillbaka till samhället. Det är en himla skön glädje att ge tillbaka såhär. Jag är ju pensionär men fortfarande aktiv i huvudet och kroppen. Ronald McDonald Huset passar mig perfekt – ett volontärsarbete där man hjälper till att göra hemmiljön möjlig. Jag är praktiskt lagd och har arbetat med organisationer och människor. Här fick jag en egen liten verkstad med skruvstycke, borrmaskiner och allt jag behöver, säger Rolf Eklund.

 

Målar och lagar möbler

I ”Roffes bok” skriver personalen ner akuta små och stora problem som behöver åtgärdas. Det kan vara allt från att måla och laga möbler till att hålla i Husmiddagar för upp till 32 personer.

Huset i sig är lågt i två plan och har en stor trädgård med kojor och lekstugor. De 18 familjerummen saknar nummer och har istället fått symboler från olika verktyg, bilder som också sitter på respektive kylskåp – så barnen hittar familjens matvaror i köket.

 

– Det är väldigt rofyllt att vara i Huset. Det är verkligen ett hem med stora mjuka kuddar och soffor framför tv:n. Vår uppgift som volontärer är inte att aktivt ta kontakt med barnen och ställa frågor, men de får gärna komma till oss istället.  Och det gör de, i synnerhet de lite yngre barnen som kommer fram och frågar: ”Vad gör du? Är det svårt?”. ”Nja, vi ska nog få ordning på det här”, brukar jag svara. Det blir en bra, naturlig miljö när jag står i blåställ och reparerar en trasig stol. Att skingra deras tankar för en stund känns jättebra.

 

Viktiga vardagsrutiner

Just vardagssituationerna är viktiga för att både barnen och hela familjen ska läka snabbare och komma tillbaka till ett liv bortom den statiska, sterila sjukhusmiljön.

 

Hur möter du känslokasten mellan glädje och sorg?

– För min del är det bara glädje. Sorgen syns inte. Barnen är glada eftersom de har kommit bort från sjukhusmiljön när de är i Huset. 

Vilka egenskaper behövs som volontär?

– Man ska tycka om människor, det är de enda jag kan säga. Många är kanske lite rädda och tror att det ska vara jobbigt att hamna i en miljö med svårt sjuka barn. Men det här är inget farligt, det är ren glädje. Att barnen sedan får tuffa behandlingar är en annan sak. Men i Husen vill de äta, sova och titta på tv.

– Jag kan verkligen rekommendera alla att prova på ett volontärpass och se vad det innebär. Man får träffa barn som är sjuka, möta volontärer, Ronald McDonald Husets medarbetare. På köpet får man ett helt nytt gäng arbetskompisar. Så länge jag är frisk och kry gör jag mina arbetspass med glädje. Nu skulle jag bara önska att vi var lite fler karlar.