För oss var Ronald McDonald Hus det bästa som kunde hända - Vi fick ett hem!

foto familj matilda.jpg

Vårt första barn, vår dotter föddes 20 mars 2016 och livet var på topp. Den mest perfekta underbara lilla varelse kom till världen.

24 timmar senare fick vi reda på att Philippa var tvungen att opereras akut. Hennes mittparti av tunntarmen var inte som den skulle och var tvungen att plockas bort. 40 cm var friskt, 40 cm skulle plockas bort och resterande 40 cm av tunntarmen var frisk. Philippa skulle behöva stomi och för en längre period. Vi skulle bli inlagda, och det skulle dröja LÄNGE innan vi fick komma hem och uppleva bebisbubblan alla pratat om.

När vi lämnat Philippa i slussen till operationen var klockan ca 19:30 på kvällen. Vårt liv var upp och ner. Vad kommer hända? Vart ska vi ta vägen? Hur kommer det gå med Philippa? När är hon klar? Vad ska dem göra? Vart kommer hon ligga? Kommer vi får vara med henne Bokstavligt talat 1000 frågor som befann sig i huvudet. Samtidigt som vi kände fullständigt förtvivlan.

Vi fick en lapp med ett nummer som vi skulle ringa och beskrivning på vart vi skulle gå. Då inom sjukhusområdet. Vi ringde numret och följde beskrivningen. Vi kom fram till ett hus där en tjej öppnade dörren och tog emot oss. Det var Ronald McDonald Huset i Lund.

Detta fantastiska Hus som gjorde vår sjukhusvistelse (nu kommer det låta konstigt) bra! Vi hade vårt rum, vår säng, vår garderob, vårt kylskåp, vårt skafferi. Det var VÅRT hem. Att sätta nyckeln i dörren, mötas av ett vardagsrum, ett kök och en hall där man ställer sina skor. Det är så mycket man tar för givet när man bara är i vardagen. Men när man ställs in för situationer som denna så märker man hur mycket detta betyder för en, och som familj. Att man har ett hem hemifrån. Vår Philippa fick diagnosen Cystisk Fibros så vistelsen blev hela 3 månader på Ronald McDonald Hus.

Vi alternerade varannan natt. Så varannan natt på sjukhuset med Philippa och varannan natt på Huset. Så att någon av oss alltid sov med henne och då fick den andre sova och vila upp sig inför nästa pass. När man visste att Max skulle sova med Philippa och jag på Ronald McDonald Huset kändes det ändå ok. Det tog mig 4 minuter att komma upp till avdelningen, jag visste att dem var nära. När man kom till Huset på kvällen var där oftast någon man mötte i köket, tvättrummet eller vid matbordet. Man kunde utbyta ledsamhet, lycka och tårar. Ge varandra styrka, peppa varandra eller bara prata om sådant som inte rör sjukhus, vita rockar och diagnoser.

För oss var Ronald McDonald Hus det bästa som kunde hända. Vi fick ett hem, en trygg plats och framförallt kunde vi vara nära vår älskade Philippa HELA tiden och som en familj.

Tack för att vi fick ett rum hos er och fick ett hem hemifrån! Ni gör ett fantastiskt jobb och vi är evigt tacksamma!

 Många kramar Philippa med familj!