Stärkta syskonband på Ronald McDonald Hus Göteborg.

 
Foto: Léo 6 år

Foto: Léo 6 år

I januari 2014 vändes vår värld upp och ner, vår äldsta son Léo (då 6år) drabbades av en aggressiv form av leukemi, AML. 

Vi hamnade i en skev verklighet där han ena stunden kunde vara hyggligt pigg för att timmar senare vara akut sjuk. Man visste aldrig vad som väntade runt hört och livet blev som en turbulent berg- och dalbana. På detta, så har vi vårt hemsjukhus i Skövde och all behandling gjordes i Göteborg. När livet sätts på spel och man vet varken ut eller in, man vet inget om framtiden, det enda man har är hopp. 

Där och då välkomnades man till en fristad, Ronald McDonald Hus, ett andra hem. Ett ställe där man som förälder kan få möjligheten att bara få dra sig undan, andas och försvinna i sina egna tankar. Man får möjligheten att blunda några timmar utan pipande maskiner, utan fantastisk sjukvårdspersonal som kommer in och ger mediciner precis när man lyckats falla i sömn. Närheten till sjukhuset, om man får ett samtal och behöver vara där på några få minuter.

Vår son Léo kunde ofta ligga utslagen men när hans lillebror Ludwig dök upp på sjukhuset så fick han oväntad energi och kom upp ur sängen och de levde rövare ett tag. Det är där många av våra finaste minnen från sjukdomstiden dyker upp. När Léo senare fick natt- och dagpermissioner från sjukhuset och vi fick möjligheten att bo på ”Ronalds” som en familj. Där vi kunde vara oss själva tillsammans. Behövde vi vara i fred så fanns det gott om plats för det. Men det är också ett ställe som knyter värmande band med andra familjer. Grabbarna såg ”Ronalds” som världens bästa lekpalats. Där fanns allt, både för fartfylld lek och lek i lugn och ro, kompisar, närheten till skratt. Någon att dela glädje och sorg med.  Än idag frågar de om vi kan åka dit någon gång💕

Vi vill passa på att skicka massor av kärlek och tack till Ronald McDonald Hus i Göteborg. Tack för att vi fick bo där vi kunde få en känsla av att känna oss hemma och bara få vara oss.

Idag mår vår Léo bra, han går på kontroller var tredje månad. Men just så, vi går till sjukhus och lämnar prov och sen hem. Han fyllde 10år nu i november och han och hans bror har ett starkt band, ett band som jag är övertygad om att det stärkts än mer under vår tid i Ronald McDonald Hus.

Återigen tack!

Med vänlig hälsning,

Lena Fransson