Ronald McDonald Hus i Lund gav familjen ett andrum.

 
Foto: Pixabay

Foto: Pixabay

 

Ett hem hemifrån är ju verkligen ett uttryck som passar. Ronald McDonald Hus i Lund var vårt hem - hemifrån i drygt en månad. Dottern föddes i juni 2014 och hon föddes med en grad fyra hjärnblödning, vi blev förflyttade från Helsingborg till Lund inom ett dygn och där låg hon på neo iva i fyra veckor, när det sedan var dags för oss (föräldrar) att "skrivas ut" fanns det plats på patienthotellet, det hade gått att bo där om man visste hur länge. Det här var ju på obestämd tid, tills vidare liksom och det var inte hållbart. Några sköterskor på neo iva hjälpte oss med att få ett rum på Ronald McDonald och vi kommer aldrig glömma den känslan. I hallen möttes vi av fleeeera par skor som tillhörde vuxna och barn och det kändes som en enda stor familj. 

Vi blev visade vår våning där rummet var och fick nycklar dit. Vid ca 23 varje kväll var det dags att säga godnatt till dottern som fortfarande låg nedsövd, det fanns inte plats för någon vuxen att sova i rummet. Vi gick till Ronald McDonald Huset och satte oss i vardagsrummet, där fanns tv, soffor, fåtöljer och i direkt anslutning ett stort fint kök - som vi flera familjer delade på. Alla rum hade ett kylskåp och en frys, kryddorna bjöd huset på. Vi kunde mitt i all kaos ändå komma ifrån, vi kunde ändå sitta i ett vardagsrum och titta på tv och vi hade vårt egna rum. 

I huset fanns såklart fler familjer och vi träffade så många olika människor med olika erfarenheter och familjer som skulle få en helt ny framtid - vi var en av dem. Några finns fortfarande kvar i vårt liv och än idag delar vi både sorg och glädje tillsammans.

När dagen var tung och man kastades mellan hopp och förtvivlan kunde vi komma till huset där vi kunde koppla av - i alla fall för en liten stund. En kväll bjöd huset in alla till grillfest - dessvärre kunde vi inte vara med den kvällen men det var härligt att se alla samlade - tillsammans. När dottern för allra första gången fick sova med oss så fick vi ha med henne till huset, där var vi inte hemma fast ändå hemma. Vi lämnade Ronald McDonald efter ca fyra veckor och jag minns hur tomt det ändå var fast man såklart längtade hem.

Tiden gick och sedan var det dags för hjärnoperation för dottern, då åkte hon tillsammans med sin pappa till Lund och fick ett rum på Ronald McDonald. Det fanns ingen spjälsäng på rummet men när vi frågade så kom dem med en spjälsäng direkt. Där kunde dottern vara med sin pappa innan den stora operationen och hon slapp sova ensam på sjukhuset. Operationen gick bra och det var dags att åka hem, huset i Lund är fortfarande ett ställe vi besöker när vi är där, det var ju trots allt vårt hem i en månad. 

// Familjen S-lew 

(Familjen vill vara anonym och heter egentligen något annat. Fotot är från bildarkivet.)