Ronald McDonald Hus blev familjens oas i ett rådande kaos.

 

Mamma Anna-Maria, pappa Christofer, Anton 2,5 år och Ernst 5 år på studsmattan hemma i Halmstad.

Familjen Lindfjord har bott på Ronald McDonald Hus i Göteborg vid ett flertal olika perioder sedan mars 2014. När sonen Anton föddes många veckor för tidigt var han alldeles trasig i sin lilla mage. Han låg nedsövd i nästan fem veckor och opererades åtta gånger. Sedan var det flera månaders återhämtning, ett antal mindre ingrepp och mycket att lära innan han fick följa med hem. För familjen blev Ronald McDonald Hus ett andrum i ett rådande kaos.

Vår oas i kaoset var Huset. På minuters avstånd från sjukhuset ger Huset en paus från sjukhusmiljön utan att man behöver vara långt bort. Vi, tillsammans med mormor, morfar och farmor har kunnat bo i skift för att försöka ha en vardag. Mat måste ätas, man behöver vila och leka... Större delen av den längsta vistelsen bodde vi på vinden, där fyra familjer kan bo i som små lägenheter, så det är lugnare och mindre spring. Vi har alltid känt oss välkomna och omhändertagna. Personalen och volontärerna är helt fantastiska.
- Att Huset finns gör vetskapen om att Anton ska opereras gång på gång lite enklare. Han har fram till idag gått igenom så många operationer att vi nästan tappat räkningen, säger Anna-Maria Lindfjord. 

Storebror Ernst var bara knappt tre år när lillebror föddes så vi anpassade oss mycket efter honom när han skuttade runt mellan husets alla lekrum och underbara utegård. Ernst har döpt Huset till "vita huset" och vill fortfarande gärna åka dit. Det är hans extra hem som bara är positivt för honom trots allt som varit och han pratar ofta om det. Han kommer ihåg precis vilka rum vi bott i, Isbjörnen, Guldhamstern, Gräshoppan, Tigern och han vet vilka han vill bo i nästa gång.

Hela familjen har funnit fantastiska vänner för livet genom huset och vi har många fina minnen:

  • Den första husmiddagen. Varm, god och nylagad mat var precis vad vi behövde i det totala kaoset, bara dagar efter Anton både kommit till oss och även nästan lämnat oss.
  • En midsommarafton. Huset bjöd på lunch och på kvällen grillade vi vindsfamiljer tillsammans. I skymningen satt jag och Ernst i soffan på balkongen tillsammans med hans flygplan Dusty. Vi tittade på flygplan som flög förbi över sommarhimlen.
  • Personalen som ordnade att jag och två andra mammor fick en present: Att åka till Hagabadet tillsammans för koppla av och ladda batterierna.
  • Första natten Anton fick sova i huset, han var ungefär 3,5 månad. Han och Ernst hade fått varsin ny fin pyjamas av en vän som även skickat med ett "filmkvällskit" med popcorn och mys. Vi kröp upp tillsammans i den lilla soffan och tittade på Ernsts favoritfilmer.

Idag är Anton nästan tre år. Han är full av liv och bus och har börjat på förskolan. Den lilla, lilla trasiga bebisen har blivit en sprudlande, underbar och vild kille som klättrar, springer, hoppar. Han pratar i ett och charmar alla i sin väg. Det är nästan omöjligt att förstå hur illa och dåligt det varit och att vi flera gånger faktiskt varit nära att få åka hem ifrån sjukhuset utan honom. Han är vår superhjälte!

Hälsningar från familjen Lindfjord